Bondgården Roosta

Livegens arrendegård från slutet på 1700-talet

Roosta föreställer Väste-Saaremas livegna bondens på naturalhushåll beroende bondgård. Komplexen flyttades till museet från socknar Kihelkonna och Mustjala under 1965-1971 och öppnades för besökare i 1972.

Den genomsnittliga bondgården har cirka45 hektar mark, därifrån steniga fält på cirka 5 hektar. Såväl bondefamiljen som mark och byggnader tillhörde godsägaren, också fiskerätten i kustvattnar.

För att kunna arrendera bondgården och få fisketillstånd måste familjen uppfylla sin dagsverksskyldighet och betala ännu därtill extra avgift i spannmål, hö, ved, hönor och egg, fisk osv. När män var på havet utfördes plöjningsarbeten av kvinnor.

I mitten på 1800-talet började man, för att tjäna extra pengar, åka till fastlandet och arbeta där som dikesgrävare eller byggnadsarbetare.

Omkring gården finns den för Saaremaa typiska steninhägnaden, som uppstaplades från fälten under århundraden samlade kalksten. Den rena gården, hushållsgården och hjordgården var omgivna av av trä gjorda inhägnader.

Läs vidare
1 – rian, 2 – boden, 3 – stallet, 4 – sommarkök och smedja, 5 – bastu, 6 – bönehus

Visste du det

  • Tills livegenskapens upphävande under 1816/1819 hade godsägaren rätten att vräka bonden ut från gården. Därför är bondgårdars inredning mycket enkel, därför att på grund av ångesten för tvångsvräkling anskaffades det inte många saker.
  • På bondgården Roosta anländer man genom de för Saaremaa och också för andra kalksteniga ställen typiska portarna, deras höga postpostar är förenade med horisontalbjälken. På så sätt stod poster också i fall om det var svårt att gräva hål i marken.
  • På öarna använda redskap skiljer sig från de på fastlandet använda föremål genom sina flera bandringar, som håller sidobräder tillsammans. Det visar på kontakter med Skandinavien.
  • Som exempel på öbornas seder i samband med ölbryggning gäller de mäktiga öltunnor på sommarköket.